Ett tredje perspektiv.
Vår vän Jesu Kristus erbjöd ett antal möjligheter till självtest. Ett av dem är "Varför låter ni inte ert inre säga er vad rätt är?" En veritabel rimlighetsanalys, eller hur?
I samtalet om allvaret i de bibliska utsagorna om "de eviga tingen" presenteras ofta två alternativ som de enda möjliga, "den dubbla utgången" och annihilationen/utplånelsen, ibland i kombination. Ett gemensamt problem för dessa två är att Adams och därigenom människans syndafall får större verkan än försoningen med Gud genom Jesus. Då blir också människans "fria" vilja av större betydelse än Guds vilja, verk och plan; "Gud vill att alla människor ska bli frälsta".
Är det sista enbart en from önskan? Säger inte vårt inre att detta skulle innebära något som är orimligt? Gud som "verkar både vilja och gärning", borde väl få betraktas som mer betydelsefull för människan än hennes egen vilja som är så bunden av traditioner, emotioner, hormoner för att inte tala om både bristande och ofta direkt felaktig information.
Är det sista enbart en from önskan? Säger inte vårt inre att detta skulle innebära något som är orimligt? Gud som "verkar både vilja och gärning", borde väl få betraktas som mer betydelsefull för människan än hennes egen vilja som är så bunden av traditioner, emotioner, hormoner för att inte tala om både bristande och ofta direkt felaktig information.
Gud vill, Han verkar och Han genomför sin plan som presenteras redan i början av Bibeln och vi pånyttfödda kristna, "utvalda före världens begynnelse" har fått uppgiften att "påskynda Jesu´tillkommelse" och till slut, efter flera "eoner"/tidsåldrar, blir Gud "allt i alla" och den gode Herden har då samlat in 100% av fåren; "Alla själar äro mina". Av allt att döma beskiver inte Uppenbarelseboken slutet på dramat utan det visas ex.vis i 1 Kor 15:22-28.
Allvaret i de "eviga" straffen försvinner inte men budskapet blir rimligt och glädjefullt om vi betänker att Gud ska döma oss "efter våra gärningar", allt enligt Jesu´ord: "till sista skärven" och "med många slag" och inte alls i oändlighet med ändlösa straff!
Alla som yttrar sig i det här ämnet borde redovisa att ordet "evig" ofta är felaktigt eller tvivelaktigt översatt från både hebriska och grekiska. I judendomen var ändlösa straff otänkbara, dödsstraffet var det strängaste som fanns. Föreställningen om "eviga" straff finns alltså inte inbyggd i den judisktkristna idevärlden utan smög sig in under antiken via omvända hedningar. Platon, hundratals år f.Kr. trodde på detta och när så småningom romarriket gjorde kristendomen till statsreligion passade denna, bokstavligt sett olycksaliga tanke in och blev till ett maktmedel att skrämma befolkningen till lydnad. Att budskapet inte längre var evangelium - ett glatt budskap - fick man offra av politiska skäl. Att en stor del av mänskligheten skulle hamna i outsägliga plågor för alltid kan svårligen presenteras som ett glad nyhet!?
Ännu en möjlighet till självtest är att försätta sig själv i fariseérnas position; är det överhuvudtaget tänkbart att jag själv förlitar mej mer på traditionen än på Bibelns klara budskap - att Jesu försoningsverk är totalt, allomfattande "..för alla människor lett till en frikännande dom"(Rom 5:18)?
Jesus anklagade nämligen fariseérna: "Ni förkunnar fädernas stadgar och gör Guds ord om intet!" Våra "ingrodda" föreställningar om både ordet "evig" (som för det mesta skulle översättas som eonisk eller tidsåldrig) och "människans fria vilja" hindrar oss från att se storheten och verkan av Guds försoningsverk genom Jesus Kristus i dess totala omfattning; "Se Guds Lamm som borttar världens synd!"
I dessa avseenden gör faktiskt vår tradition, "fädernas stadgar", Guds ord om intet och minskar vår möjlighet till tillit till Gud som inte är "snar till att straffa" utan vars "nåd vara evinnerligen"! Ska vi verkligen inte kunna få tro på att Gud ska "innefatta allt i Kristus, allt i himlen och på jorden och under jorden"? Detta ligger implicit; som förutsättning för Paulus hela undervisning.
Jesus anklagade nämligen fariseérna: "Ni förkunnar fädernas stadgar och gör Guds ord om intet!" Våra "ingrodda" föreställningar om både ordet "evig" (som för det mesta skulle översättas som eonisk eller tidsåldrig) och "människans fria vilja" hindrar oss från att se storheten och verkan av Guds försoningsverk genom Jesus Kristus i dess totala omfattning; "Se Guds Lamm som borttar världens synd!"
I dessa avseenden gör faktiskt vår tradition, "fädernas stadgar", Guds ord om intet och minskar vår möjlighet till tillit till Gud som inte är "snar till att straffa" utan vars "nåd vara evinnerligen"! Ska vi verkligen inte kunna få tro på att Gud ska "innefatta allt i Kristus, allt i himlen och på jorden och under jorden"? Detta ligger implicit; som förutsättning för Paulus hela undervisning.
Är detta sant som jag försöker belysa blir förtroendet för Gud, Fadern större; Han kommer, efter erforderligt antal eoner att rädda alla får ur den ondes garn. Hur vi sedan ska evangelisera detta är en viktig men helt sekundär fråga! Personligen anser jag, av erfarenhet, att det är lättare att kommunicera ett motiverande och härligt budskap än ett hotande och dystert besked som dessutom förvränger bilden av Gud och får människor att i avsky vända sig bort! Ingen kan väl på allvar hävda att vår tradition i detta ämne kan "påskynda Kristi tillkommelse"?
Vilken del av ordet alla är svår att förstå?
Rom 5:18 "Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv."
