Tydlig diskrepans

Det verkar som om Gud föredrar att verka underifrån: Han har dolt mycket "...för de visa och kloka..." och uppenbarar sig oftast(?) för skäligen enkla människor. De senaste århundradernas folkväckelser styrker nog detta och i de efterföljande generationerna av "Guds barnbarn" brukar avfallet bli påfallande stort. "Kunskapens träd på gott och ont" eller hur man nu ska tolka detta? 

När utbildningsnivån höjs har de inneboende motsättningarna i den gängse (i.a.f. i de västliga kyrkorna) tolkningen av Bibelns - egentligen av översättningarnas - bild av livet efter detta, blivit mer och mer synliga och många har tyckt sej förstå att man som konsekvens måste kasta ut barnet med badvattnet för att kunna fortsätta att betrakta sej som en intellektuellt hederlig individ.

Gerry Beauchemin, i sin bok Hope Beyond Hell, går igenom  "den dubbla utgången" mycket noga och har gjort en imponerande research och också fått mycket positiva "rewiews". Inget svenskt, kristet, förlag verkar våga översätta den eftersom den med all rätt vänder upp och ner på alltihop och läser som det faktiskt står i grundtexten. 

På  www.hopebeyondhell.net  finns både bokens originalversion att läsa helt gratis men även en nedkortad (ungefär 250 resp. 50 sidor). På denna sajt kan man hitta fantastiskt fina fakta i ämnet samt en hel del länkar. T.ex. denna:

http://www.hopebeyondhell.net/hell-has-it-always-been-forever-by-g-sarris-643-min-video


Också Bob Evely med sin bok, "At the end of the ages - The abolition of hell", inger respekt:. 

www.graceevangel.org 


Vidare kan nämnas The Sanctuary, en kyrka som försöker ta till sig ett ostympat evangelium: 

www.tsdowntown.com 

På svenska finns nog inte mycket mer aktuellt att läsa i ämnet än Rob Bells tämligen otydliga men icke desto mindre läsvärda bok "Kärleken vinner"? (Om man nu inte går tillbaka ca 100 år till t.ex. Ekmanstriden.)

Som replik till den kom Stefan Svärds mycket välskrivna "Efter detta" som dock saknar analys av översättningsproblemen angående nyckelorden "evig", "helvete", "straff", "dra alla till sig" m.m. Detta gör boken till ett i det närmaste substanslöst försvar för den tradition som försöker lovsjunga Gud och samtidigt göra Honom till en synnerligen motsägelsefull figur - naturligtvis fullständigt i onödan - som varje tänkande människa får allvarliga tvivel inför.

Detta tillstånd, att den rådande doktrinen, ofta kallad "den dubbla utgången", dominerar i den västliga kristenheten, har bl.a. medfört en föreställning om att man för säkerhets skull bör hänga upp huvudet på hatthyllan innan man inträder i den kristna idevärlden; "Det man inte förstår får man lämna.", "Här är det fråga om tro, inte vetande." etc.

I sammanhanget kan man observera den språkliga felsyn som får begreppen "tro och vetande" att förefalla att existera i någon sorts motsatsförhållande . Formuleringarna avslöjar kanske mer bristen på relevanta synonymer för ordet "tro" i svenska språket än om ett förment grundfel i den kristna kontexten. I engelskan har vi åtminstone några alternativ;

 faith, belief, supposition, trust, confidence, think. 

Jämför gärna med 2 Tim 1:12: "Ty jag vet på vem jag tror."

Det finns sedan länge ett behov av  att ta itu med diskrepansen mellan grundtext och översättning vad beträffar de huvudgrepp som syftar på "livet efter detta" och vad denna har medfört.

I sammanhanget vill jag framföra min uppskattning av att i Göran Skyttes intervjuer med Wilfred Stinissen i boken Ansikte mot ansikte framkom stillsamma tvivelsmål om att Gud skulle kunna vara "snar till att straffa"; döma till oändligt straff för ändliga brott, när det nu står precis tvärtom i skrifterna.

Romarbrevet 5:18 "Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv."

Personligen föredrar jag att tro att detta betyder exakt vad det står för, särskilt när det börjar med "Alltså: liksom..." som anger att denna vers är en sammanfattning av ett längre resonemang.

Verser med ordet "alla" samt om "fri vilja":

Här kommer en lista med några av de verser i Bibeln som innehåller ordet "alla" och som syftar på Jesu försoningsverk och dess konsekvens. Hoppa över kommentarerna om ni vill. 

OBS: ordet "liksom" är synonymt med "på samma sätt som", eller hur!

Rom 5:18 "Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv."

Inte nog med att domen är frikännande, den leder till LIV, inte till någon evig skilsmässa från Gud och dessutom för "alla människor". Personligen tycker jag helt oblygt att detta är glädjande på ett högstämt sätt!

Rom 11:32 "Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla."

När hörde man en predikan om detta? "Ty" anger naturligtvis logiken i resonemanget.

1 Kor 15:22-27  "Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.  Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter.  Som den siste fienden berövas döden all makt, ty allt har han lagt under hans fötter." 

Lägg gärna märke till :"...var och en i sin ordning" Vi som är "utvalda före världens begynnelse", med våra olika uppdrag, och sedan alla andra. "Alla själar äro mina" är ett uttalande av vår himmelske Fader som förtjänar att nämnas här.

1 Kor 15:28 "Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla."

Jag vill gärna tro att detta är och förblir sant.

Joh 12:32 " Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig" 

Det grekiska ordet helkou för "dra" är detsamma som används när Petrus drar svärdet och hugger av ett öra men också när Saulus/Paulus drar kristna inför rätta. Alltså; utan hänsyn till egen vilja! Alla ska alltså "slitas" med!

1 Tim 4:10-11 "...vi har satt vårt hopp till Gud, som ger liv och är Frälsaren för alla människor, först och främst för de troende. Detta skall du inskärpa och lära ut."

Varför har vi inte lärt ut detta? Jo, vår tradition, "fädernas stadgar" har hindrat oss.

Ef 1_9-11 "Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut..."

Jesaja 46:10 "...allt vad jag vill kommer jag att göra."

Alltså; "allt"! Och vad exakt är det vad Gud vill? Jo, Han "...vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen." (! Tim 2:4) Med andra ord; detta vad Gud vill blir också verklighet; Hans vilja överspelar vår!

Han "...verkar både vilja och gärning". (Fil 2:13). Vår egen så otympliga viljekraft är långt under Guds egen vilja i fråga om såväl kapacitet, dådkraft som slutlig effekt!

och i nästa vers i Jesaja 46 (v11):
"Vad jag har talat, det låter jag ske, vad jag har beslutat, det sätter jag i verket."

Är inte detta tydligt så säg!? 

Vad ska vi välja att tro på, Guds Ord eller vår tradition? Dessa två rimmart inte med varann just i detta så viktiga ämne!

----------------------------------------------------------------------------------------

För att kunna sy ihop "helvetesläran" behöver vår underliga tradition (iaf i västerländska kyrkor)

1) hävda att  människan har en fri vilja vilket motsägs av:

* "Fader, förlåt dem ty de veta icke vad de gör!" Jesus frågade inte efter vad soldaterna ville.

* Gud "...verkar både vilja och gärning."

 * Judarna ska på en kort tid bli omvända (på ett dygn hävdar en del bibellärare). Vadå "fri vilja"?

Hesekiel 36:27 "Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem."

* Förefaller det inte märkligt att den "fria" viljan bara skulle vara väldigt fri åt det onda hållet: "det onda som jag inte vill..."?

Jfr med att ingen kommer till Gud som inte Gud redan har sökt! Där är inte viljan fri som vi inbillar oss.  T.ex.i 

Apg 13:48 står det "de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv".

* Rom 8:20 " Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder." Ordet skapelsen inkluderar människan.

* "...det onda som jag inte vill, det gör jag" skriver Paulus(?) Viljan är alltså inte fri här!

2) hävda att människans vilja har större verkan och utslag än Guds.

* vilket inte stämmer med Hans sinnelag, Han som vill att "...alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen."; Guds "letter of intent" - en generalplan rentav.

3) undervärdera Guds vilja, plan och verk, alltså genomförandet av planen som är en följd av hans vilja. Lägg märke till slutklämmen i Ef 1:11 "...honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut." 

Vem vill och vågar förkunna att Jesus vann seger över betydligt mindre än vad Adams fall fick till följd? 
Detta är nämligen konsekvensen av vår tradition. Undra på att Jesus sa till fariseérna:" Ni förkunnar fädernas stadgar och gör Guds Ord om intet!"

Personligen kommer jag aldrig mer att betvivla att Guds vilja, plan och resultat/verk är ett uttryck för Hans kärlek och rättfärdighet. 

Gud själv har, likt oss som föräldrar, låtit sina barns enfaldiga och dåligt underbyggda beslutsamhet ha sin tid och verkan men till slut har Han vilja och makt till att återvinna vårt förtroende, tillit och hela vår varelse; det är och var Hans plan och ingenting mindre än detta nöjer Han sig med - Den Gode Herden "återvinner" ALLA får; ett hundra(100) procent!

Rättvis dom eller dubbel utgång?

Läran om den dubbla utgången(ddu), antingen en salig himmel eller ett ändlöst helvet, medför i sin brist på nyanser:

*en djup svartsyn på tillvarons villkor,

*en vrångbild av Guds natur och en

*pessimistisk uppfattning om effekten av Jesu försoningsverk.

Dessutom är den, trots sin stadiga förankring i traditionen, inte förenlig med bibelns sammanfattade lära i ämnet och detta framstår tydligast i Paulus sammanhållna undervisning. Ddu-läran medför fler frågor att besvara än vad alternativet gör.

Att fått chansen att bli en pånyttfödd kristen innebär inte enbart att vara försonad med Gud utan också att få lära känna Honom, undan för undan. Detta fenomen; att få lära känna varann - i sig gemensamt för alla slags relationer, är en av de starkare grundbultarna i det kristna livet – att få upptäcka att Gud är ”stor i mildhet”, har stort tålamod med oss och inte är ”snar till att straffa”. Hans ”långmodighet” mot sitt eget trilskande och otrogna folk under ökenvandringarna är häpnadsväckande med tanke på Hans avståndstagande mot ondska och orenhet i alla former.

Alla "Jesusord" – ibland t.o.m. rödmarkerade – betraktas som tidlösa och vi använder oss av dem i andakten, i vårt liv men den s.k. ”dubbla utgången” är ett koncept som får oss att undvika den rimliga tolkningen av Jesu´ yttranden i t.ex. Lukas 15:47 ”…han skall bliva straffad med många slag” Där tar straffet slut liksom i 1 Kor 3:15 ”hans själ ska bli frälst, dock såsom genom eld…” .

Vad som anses gemensamt för de uttalanden Han gjorde är att de möjliggör och pekar mot tolkningar i alla tider. Ett uttalande som verkar ha uppfattats som helt tidsbundet (Jesus skulle i så fall enbart fällt yttrandet som en allmän och tämligen menlös kommentar om den samtida juridiken!?) är detta:

”…han ska inte slippa ut förrän han har betalt till sista skärven.”

Detta anger att all bestraffning är relaterad till brottets art och grad och har en begränsning - - ”sista skärven”.Ur min synvinkel innebär detta att tolkningen även bör syfta på de "eviga" straffen.

Ddu-tänkandet medger inte ett fördomsfritt studium av dessa och andra "besvärliga" skriftställen.

Att konsekvensen av synd som begränsad i tid eller omfattning skulle medföra en likgiltighet inför evighetens allvar är en felaktig slutsats. Vi varnar väl våra barn för brott och straff oavsett fängelsevistelsens längd eller böternas storleksordning, eller hur?

Har vår invanda läsart hindrat oss från ett förutsättningslöst studium av dessa texter?

Om vi fortsättningsvis ska kunna berömma oss av att sätta Ordet högre än traditionen resp. ”denna tidsålders väsende” får vi förslagsvis sätta den gängse synen på de ”eviga” straffen åt sidan och verkligen försöka inse vad Jesus ville säga; Hans försoningsgärning är större än vår tolkning – Guds frälsningsplan gäller hela skapelsen, alla folk och inte bara oss pånyttfödda som är "utvalda före världens begynnelse" och har ett uppdrag; t.ex. att vara "salt i föruttnelsen", vi får s.a.s. vara något av fyrar som visar mot "den sälla hamnen".

Hur stor andel av mänskligheten kommer att återfinnas i himlen?

Snart sagt varje kristen ryggar tillbaka inför frågan eftersom det samlade intrycket av läran om den dubbla utgången betyder att bara en mindre del skulle komma att finnas där; Jesus har försonat hela världen med Gud men ”verkningsgraden” skulle alltså bli förfärande låg!?

Gud/Kärleken skulle alltså ha uppmanat människan att ”…föröka sig och uppfylla jorden…” i full vetskap om att detta för det stora flertalet skulle medföra evigt lidande och utanförskap!?

Om vi nu följer uppmaningen som ligger bakom frågan -

"Varför låter ni inte ert inre säga er vad rätt är?"

- så kan vi lättare inse att nånting har blivit fel här och att just detta är problemet:

Översättarna har låtit sin redan cementerade världs- och Gudsbild färga tolkningen av de hebreiska respektive grekiska nyckelorden i större omfattning än vad vi har haft klart för oss.

Jesus sa en gång: ”Månne Människosonen finna tro på jorden när Han kommer!” Var detta med tanke på hur vi förvaltat och delvis förvrängt det från början glada budskapet till något gastkramande dystert och hopplöst för de flesta av våra nära och kära? Tron innebär tillit och en nära relation till Gud men ddu-läran gör detta mycket svårt. Gudsbilden blir i konsekvens av ddu så frånstötande och konfliktfylld att många, även varmt kristna, väjer inför denna logiks följder.

Ett ämne som undviks är det faktum att Jesus vid flera tillfällen diskuterade med, rentav läxade upp fariseérna, den tidens engagerade skriftlärda och teologiskt skolade just på grund av deras tendens att lägga sten på bördan – de hade inte lärt känna Guds sinnelag. Det är mycket viktigt att vi kristna inför varje inre vägval frågar oss om vi ställer oss på Guds/Jesus´ sida eller den dömandes. Är det inte varje kristens möjlighet, rentav plikt, att fråga sej i hur hög grad man intar en rimlig eller fariseistisk hållning i varje fråga?

Det är synnerligen svårt att internalisera ddu-konceptet och samtidigt förstå Joh 3:17 ” Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.” Om vi tänker bort den obibliska ddu-läran blir det lättare att se; Gud sände sin Son för att vinna en fullständig seger, att "bli ALLT i ALLA", uppsöka och vinna tillbaka 100 av 100 får!

Guds prioriteter blir då:

1. Återvinna ALLT som blev sjukt och fel. Detta är anledningen till Jesu människoblivande!

2. Att döma världen är en åtgärd som kommer i andra hand. Alla fruktansvärda orättvisor som drabbat de värnlösa och utfattiga måste helt enkelt leda till rättvisa och upprättande domar! Hur skulle vi annars kunna begripa bergspredikningarna? Jesus talade där till allmänheten, inte bara till sina utvalda; lärjungarna. Han lovade att de förorättade skulle få rättvisa! När då?


I ddu-konceptet ryms ingen bergspredikan - den stora allmänheten hamnar ju i ett evigt lidande som fortsättning på denna "jämmerdal". I alla fall protesterar mitt eget inre mot denna bokstavligen himmelskriande bibeltolkning!

Att Gud är kärlek - all kärlek medför definitionsmässigt att motparten kan uttrycka sin uppfattning i stort och smått - medför att Han låter oss ha en fri vilja till att åtminstone säga till eller ifrån vid en valsituation. Normala föräldrar agerar likadant - men ingriper när de ser att situationen kan bli en katastrof.

Vi kan lugnt omfatta tanken att Gud i mycket högre grad än oss har medkänsla: när vi kan gråta inför åsynen människors ondska kan vi tänka på Jesus när Han ofta ser oss som ”får utan herde”. Kom ihåg att Han skapade människan "till sin avbild" och att detta också innebär att, även Han, reagerar på ett empatiskt sätt men i högre grad!! Gud/Jesus är god! "Men Han är rättfärdig!" invänder någon.

Fel formulerat; Han är god och rättfärdig!
Det finns ingen motsättning där. När Han har dömt till differentierade reningsåtgärder "...alla ska saltas med eld" kommer ALLA att böja knä och lovsjunga Honom! "Hans nåd varar evinnerligen", eller gör den inte det?

Vi uppmanas i NT:s texter att leva ett lugnt och fridfullt liv men ddu-tänkandet ger oss knappast någon ro utan i stället stressas vi att försöka tro att alla människor har chansen att bli frälsta redan här på jorden fast vi med öppna sinnen inser att detta inte är fallet. Jesus  predikade för andarna i dödsriket och predikans definition innebär att den ger tro, "i kraft av Guds Ord". eller hur?

Evangeliet kommer att predikas ”för alla folk och tungomål” – inte nödvändigtvis för alla människor - och sedan kommer ändens tid. Vi pånyttfödda kristna har en särskild roll att spela i det gudomliga, kosmiska dramat. Vi är ”utvalda från världens begynnelse…” och sedan ska vi regera med änglar. Över vilka då om det, enligt ddu, blir rätt få kategorier - och individer - i livet efter detta?

Det kan med fog hävdas att läran om den dubbla utgången har lagt en svart filt över teologin om de utvaldas roll både i himmel och på jord men även över sanningarna om storheten i försoningen med Gud.

Bakgrunden till att ddu fått så stort fäste är troligen att man:

* för det första inte velat medverka till att invagga människan i en förmodat falsk säkerhet utan istället ”förbättrat” och ”tydliggjort” budskapet både här och där och

* för det andra omedvetet antagit utgångspunkten att det troligen är enklare att skrämma folk till himlen än att locka. Lägg märke till att de första kristna inte hade gjort budskapet svart-vitt ännu, det kom något hundratal senare när kristendomen blev "romersk"!

Att just locka och motivera till tro på himmelsk rättvisa, gudomlig kärlek och oändlig frid är naturligtvis det som är förenligt såväl med det glada budskapet/evangeliet som med Guds sinnelag och Hans intentioner med hela skapelsen. Men – hur egendomligt det än verkar inom ddu-kontexten – alla är inte utvalda att i denna värld vara eller bli pånyttfödda kristna men deras tid kommer senare, Gud ska ju "innefatta allt i Kristus".

Var och en av oss känner personer som verkar vara fullständigt immuna mot det kristna budskapet och alltså aldrig ställts inför något val. Vi lever i våra skilda roller som medspelare i Guds drama och vi kan lita på att finalen blir en ”happy end” då Gud ska bli ”allt i alla”!

Gud har en större och härligare plan för Hans älskade värld (Joh 3:16-17) än vad den dubbla utgången ger vid handen!

”Bokstaven dödar men Anden gör levande” och att bibelcitera utan att i förväg ”lära känna Gud” och Hans sinnelag är förödande till sitt resultat. Hur många tänkare, inte minst ungdomar, har i besvikelse och förfäran vänt sig bort från det förment kristna budskapet vid presentationen av den dubbla utgången som den enda tänkbara synen på evigheten, alltså att kristna med förhärdade, eller åtminstone avtrubbade hjärtan skulle kunna vara saliga i sin himmel och detta med full vetskap om att de allra flesta av deras nära och kära för evigt skulle vara portförbjudna och dessutom plågade förbi all mänsklig föreställning. (Detta var Ingemar Hedenius erfarenhet som drev honom till att bli en av Sveriges mest kända ateister.)

Vilka bibelord får man nu lov att undvika om man nu absolut inte kan tänka sig/vill att andra än exakt likasinnade ska få del av Jesu´ försoning? (Ja, jag ifrågasätter drivkrafterna bakom den dubbla utgången och dess historia, jfr fariseismen!)

Här kommer några exempel:

* en dag ska Gud bli ”allt i alla” 1 Kor 15:28

* ”alla knän ska böjas” Fil 2:5-11

* ”hans själ ska bli frälst, dock såsom genom eld…” 1 Kor 3:15

* ”betalt till sista skärven” Matteus 5:26

* samt alla ställen, t.ex. Joh 3:16, som bestämt anger att Jesus försonat hela skapelsen med Gud och att detta är Hans plan. Efesierbrevet 1:10 "...utför allt efter sin vilja och sitt beslut" anger tydligt att vad Gud gör är samma sak som Hans plan och vilja! I GT finns samma substans redovisad i t.ex. Jesaja 46:10

"...Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra" För säkerhets skull förtydligas detta i nästa vers: "
Vad jag har talat, det låter jag ske, vad jag har beslutat, det sätter jag i verket".

Vad händer om vi sätter  denna insikt i relation med att "Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen"? Större glädje troligen - Gud är inte så tokig när allt kommer omkring!

Ordet "förgås"(apollumi) är förresten en tvivelaktig översättning och borde inte ens antyda utplånelse och ändlöshet utan ett temporärt undanhållande av "wellbeing" - i reningssyfte.
Lukas 19:10 "Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat." Här översätts ordet "apollumi" till "förlorat" och blir en förutsättning för frälsning! Jfr med Gud "har gjort alla till olydnadens fångar för att sedan förbarma sig över alla."

I allt för hög grad har ordet "evig" resp. "evighet", som i grundtexten ofta anger kvalitet mer än kvantitet, fått motsvara tre - fyra olika ord i grekiskan. T.ex. i Efesierbrevets första tre kapitel har på de åtta ställen där aioun förkommer använts fem(5) olika ord, bl.a. värld(!) som ju inte anger tidsbegrepp överhuvudtaget! Grundtexten har här vantolkats för att passa in i den Guds- och världsbild översättarkollegiet redan omfattat.

Vi har, i likhet med engelskan, kvar ordet i snarlik skepnad: "eon" som anger en tidsrymd av obestämd längd men med en definitiv början och ett bestämt slut. Den hebreiska ekvivalenten "olam" används bl.a. i berättelsen om Jona. Han var i fiskens buk, inte i evighet utan endast under tre dygn. Sodoms fall varar i "olam" men Jesus nämner en upprättelse för stadens folk. Exemplen är många, både i GT och NT.

Jesus fastslog att ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” och denna väsentliga utsaga betyder att alla som till slut återfinns i härlighetens rike kommer att befinna sig där just på grund av Jesus´ död och uppståndelse. Vi är vanda vid att läsa satsen i en exkluderande betydelse, är det verkligen nödvändigt och varför skulle vi vilja uppfatta det så?

”Alla knän ska böjas…” och ”alla tungor” ska lovsjunga! De grekiska orden anger frivillighet och i och med det uppfylls orden om tungans bekännelse som uttryck för frälsning, eller hur (Rom 10:9-10)?

Ddu-läran medför att Guds vilja - att alla människor ska bli frälsta - inte har någon särskilt stor verkan(!) utan enbart  blir en sorts from önskan, en sorts poetisk överdrift men även att Jesu bön på korset:-”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra!” klingar ohörd i Guds sinne!? Denna bön har kristna ofta haft anledning att instämma i, kanske också här, på grund av vår försummelse att inte genomskåda orimliga tolkningar av Ordet?

Får till slut lov att citera någon i debatten: -”Om nu Gud vill inkludera någon fler i sin försoning, ska vi då protestera?” Det kan också tilläggas att en mångårig bibellärare inom pingströrelsen, Alf Lindberg, i en av sina böcker; "Människans väg" noggrant skärskådat detta ämne i Bibelns ljus och kommit till en liknande slutsats.

Låt oss med förenade krafter verka för att den förvrängning av evangeliet som "den dubbla utgången" innebär bleknar bort i ljuset av Guds ansikte och avsikt som framträder när man närmare skärskådar Bibelns samlade budskap!

Ett tredje perspektiv

Ett tredje perspektiv.

Vår vän Jesu Kristus erbjöd ett antal möjligheter till självtest. Ett av dem är "Varför låter ni inte ert inre säga er vad rätt är?" En veritabel rimlighetsanalys, eller hur?

I samtalet om allvaret i de bibliska utsagorna om  "de eviga tingen" presenteras ofta två alternativ som de enda möjliga, "den dubbla utgången" och annihilationen/utplånelsen, ibland i kombination. Ett gemensamt problem för dessa två är att Adams och därigenom människans syndafall får större verkan än försoningen med Gud genom Jesus.  Då blir också människans "fria" vilja av större betydelse än Guds vilja, verk och plan; "Gud vill att alla människor ska bli frälsta".
Är det sista enbart en from önskan? Säger inte vårt inre att detta skulle innebära något som är orimligt? Gud som "verkar både vilja och gärning", borde väl få betraktas som mer betydelsefull för människan än hennes egen vilja som är så bunden av traditioner, emotioner, hormoner för att inte tala om både bristande och ofta direkt felaktig information.

Gud vill, Han verkar och Han genomför sin plan som presenteras redan i början av Bibeln och vi pånyttfödda kristna, "utvalda före världens begynnelse" har fått uppgiften att "påskynda Jesu´tillkommelse" och till slut, efter flera "eoner"/tidsåldrar, blir Gud "allt i alla" och den gode Herden har då samlat in 100% av fåren; "Alla själar äro mina". Av allt att döma beskiver inte Uppenbarelseboken slutet på dramat utan det visas ex.vis i 1 Kor 15:22-28.

Allvaret i de "eviga" straffen försvinner inte men budskapet blir rimligt och glädjefullt om vi betänker att Gud ska döma oss "efter våra gärningar", allt enligt Jesu´ord: "till sista skärven" och "med många slag" och inte alls i oändlighet med ändlösa straff!

Alla som yttrar sig i det här ämnet borde redovisa att ordet "evig" ofta är felaktigt eller tvivelaktigt översatt från både hebriska och grekiska. I judendomen var ändlösa straff otänkbara, dödsstraffet var det strängaste som fanns. Föreställningen om "eviga" straff finns alltså inte inbyggd i den judisktkristna idevärlden utan smög sig in under antiken via omvända hedningar. Platon, hundratals år f.Kr. trodde på detta och när så småningom romarriket gjorde kristendomen till statsreligion passade denna, bokstavligt sett olycksaliga tanke in och blev till ett maktmedel att skrämma befolkningen till lydnad. Att budskapet inte längre var evangelium - ett glatt budskap - fick man offra av politiska skäl.  Att en stor del av mänskligheten skulle hamna i outsägliga plågor för alltid kan svårligen presenteras som ett glad nyhet!?

Ännu en möjlighet till självtest är att försätta sig själv i fariseérnas position; är det överhuvudtaget tänkbart att jag själv förlitar mej mer på traditionen än på Bibelns klara budskap - att Jesu försoningsverk är totalt, allomfattande "..för alla människor lett till en frikännande dom"(Rom 5:18)?
Jesus anklagade nämligen fariseérna: "Ni förkunnar fädernas stadgar och gör Guds ord om intet!" Våra "ingrodda" föreställningar om både ordet "evig" (som för det mesta skulle översättas som eonisk eller tidsåldrig) och "människans fria vilja" hindrar oss från att se storheten och verkan av Guds försoningsverk genom Jesus Kristus i  dess totala omfattning; "Se Guds Lamm som borttar världens synd!"

I dessa avseenden gör faktiskt vår tradition, "fädernas stadgar", Guds ord om intet och minskar vår möjlighet till tillit till Gud som inte är "snar till att straffa" utan vars "nåd vara evinnerligen"!  Ska vi verkligen inte kunna få tro på att Gud ska "innefatta allt i Kristus, allt i himlen och på jorden och under jorden"? Detta ligger implicit; som förutsättning för Paulus hela undervisning.

Är detta sant som jag försöker belysa blir förtroendet för Gud, Fadern större; Han kommer, efter erforderligt antal eoner att rädda alla får ur den ondes garn. Hur vi sedan ska evangelisera detta är en viktig men helt sekundär fråga! Personligen anser jag, av erfarenhet, att det är lättare att kommunicera ett motiverande och härligt budskap än ett hotande och dystert besked som dessutom förvränger bilden av Gud och får människor att i avsky vända sig bort! Ingen kan väl på allvar hävda att vår tradition i detta ämne kan "påskynda Kristi tillkommelse"?

Vilken del av ordet alla är svår att förstå?

Rom 5:18 "Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv."

En intention

Fattas det inte ögonöppnare? De orimligheter som vår tradition, helvetesteologin medför och som är till nackdel för både budskap och Gudsuppfattning är inte tillräckligt uppmärksammade.

Böcker och artiklar i ämnet har skrivits men ofta har inte traditionens och kulturens påverkan på översättarna behandlats. Det faktum att fler och fler översättningar, inte enbart på engelska, mer och mer utelämnar ordet helvete och även begreppet ändlösa straff borde på sikt kunna leda till att kristenheten får en mer sammanhållen och budskapsenlig uppfattning av Guds natur och Hans viljas överensstämmelse med Hans verk och “rådslut”.

Guds generalplan

"Helgen eder med edra tankars förnyelse!"

Bibeln är Guds ord från pärm till pärm - men översättningarna speglar detta i varierad grad. Översättarna är och har varit människor som vi och alltså i hög utsträckning låsta i sin Guds- och världsuppfattning. Detta gör att vi är beroende av att hela tiden gå tillbaka "till skrifterna" och göra som judarna i Berea enligt Apg 17: "Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så."

Mitt råd är därför att göra som just Bereanerna, närmare studera:

*Hur är Gud?
*Vad är Guds vilja?
*Vad är Guds plan?
*Hur förhåller sig Hans vilja till Hans plan?
*Vad är förhållandet mellan Hans vilja och vår s.k. fria vilja?

Det verkar som om de flesta kristna har en icke sammanhållen syn på Gud, Hans vilja och plan men om traditionen/"fädernas stadgar" hindrar oss från att läsa innantill är det mer betänkligt. Helt obegriplig blir det om vi tror att ett glatt budskap om människans upprättelse blir svårare att sprida än en dyster och pessimistisk föreställning om ändlösa straff för ändliga förseelser och för beslut fattade med bristande underlag!

 Vem närmar sig Gud med tillit och beundran?

Är det den som som förstår att Gud själv har sagt i Jesaja 46:10 »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag» och sätter det i samband med "Gud vill att alla människor ska bli frälsta."? Är det den som tar till sig det mycket tydliga och glada Rom 5:18 "Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv."  eller är det den som förklarar bort det? Abraham hade tillit till Gud "...och detta räknades honom till rättfärdighet" och av detta kan man utläsa att den innerliga, tillitsfulla relationen gjorde Abraham till Guds vän och förtrogne.

En äkta lovsång förutsätter förtroende och tillit, uppriktig beundran och sympati. Såna yttringar svåra att uppamma inför den Gudsbild som helvetestraditionen medför! Denna obibliska tolkning har försvårat världsvid evangelisation tillräckligt länge! (Guds nåd är det att kristendomen, trots denna missfärgning, är den livsåskådning som sprider sej snabbast!)
Undra på att kristna i den äldre generationen känner mer motstånd mot lovsång än den yngre som i högre utsträckning har sluppit undan helvetestrauman. I det stora hela predikas det inte om ett ändlöst helvete men vi tror att vi är "tvungna" att omfatta läran om den.
Detta tyder på att vi inte får ihop läran och alltså tystnar i frågan. Vad värre är att vi västerländska kristna i princip undviker att tala med varann överhuvudtaget (och i synnerhet med utomstående) om "eviga ting" och anledningen till detta ligger till stor del i denna avart av den del av budskapet som handlar om "eviga" straff och den följdverkan som denna har fått på  insikterna om utkorelsen; att vi som kristna är utvalda före alltings början.

Är Rom 5:18 sant eller falskt? Jag törs/vill/får/kan inte förminska Jesu försoningsgärning genom att läsa Bibeln genom de mörkfärgade glasögon som helvetesteologin tillhandahåller!

"Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för ALLA människor, så har en endas rättfärdighet för ALLA människor lett till en frikännande dom som leder till liv." Är det verkligen någon som vill, vågar, törs och kan ifrågasätta Guds vilja och plan? I så fall, varför? Är p.g.a. någon fullständigt missriktad försiktighet? I så fall riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet!

Underskatta inte Guds vilja!: Läs i Jesaja 46:10 »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag» Foga sedan samman det med "Gud vill att alla människor ska bli frälsta." Guds vilja är inte någon form av from önskan utan är direkt kopplad till genomförande och i enlighet med planen!
Det Gud vill det gör Han och Han "...verkar allting efter sin egen viljas råd." (Ef 1:11)

Guds namn och rykte är missfärgat! Ett följdverkan är oviljan att predika om vår utkorelse - att vi "är utvalda före världens begynnelse". Vi som är pånyttfödda kristna är utvalda och detta passar inte in i den "helvetiska" föreställningen. Den skulle ju, om den nu vore sann, medföra att Gud skulle vara orättvis, se till personen etc.
Men nu är det, enligt Skriften, så att nyss citerade Jesaja 46:10 gäller! Därför har Han utvalt, inte bara Abraham, Mirjam, Moses, David, Rut, Ester, lärjungarna, Paulus osv, utan även oss för att vi ska bli till välsignelse för de andra, "för alla släkten på jorden" rentav , som det står om Abraham! Inte alls för att vi har så bra omdöme, är så fina i kanten - att vi skulle på något sätt vara värdiga. Snarare tvärtom; Han utvalde det som "i världen ingenting var".
Den vanliga bortförklaringen av begreppet "utvald" innebär att det endast är de som väljer att svara jakande på kallelsen som är utvalda men på detta följer att vår prestation skulle vara avgörande vilket Skriften flera gånger argumenterar mot; endast nåden gäller, ingen kommer utan att Gud först har agerat. För att "ingen ska kunna berömma sig"!

Om Jesus står det, håll i hatten nu:
"Utom i bilder och liknelser talade Han intet, för att de inte skulle förstå".
Till de som var utvalda, tex lärjungarna, talade Han klarspråk. De andra skulle få komma senare. "...var och en i sin ordning" när det gäller uppryckanden. Jesus predikar till och med nere i dödsriket!

Efesierbrevet 1:11 "I honom hava vi ock undfått vår arvslott, vi som förut voro bestämda därtill genom dens beslut, som verkar allting efter sin egen viljas råd."

"När jag blir upphöjd från jorden ska jag dra alla till mig." Detta lilla ord "dra" skulle lika gärna eller hellre översättas som "slita" då det är samma ord som när Petrus drar sitt svärd och när Saulus drar de kristna inför rätta. Det är alltså inte alls fråga om objektets fria vilja, om att Jesus på något sätt skulle enbart attrahera alla. Nej, Guds plan och vilja är "att alla människor ska bli frälsta" och Jesus kommer att just dra/slita alla ur syndens grepp vilket stämmer överens med Rom 5:18 och slutklämmen i 1 Kor 15 m.fl. bibelställen.

Alltihop stämmer också överens med liknelsen om den gode herden; Vid vilken procentsats anses det annars lämpligt att denna herde ska "ha vett att ge sig"?
I bibeln står det tydligt att det är 100% som gäller! Men "helvetesivrarna" vet tydligen bättre än bibeln!?

Hur är då Guds vilja, plan och gärning sammanlänkade? Jo, Han "...verkar allting efter sin egen viljas råd."
Det känns härligt att förlita sig på Herren Gud som besvarar sin Sons bön och förlåter till och med romerska yrkesmördare!

Kristenheten - åtminstone i västvärlden - är traditionellt bunden till tveksamhet och förvirring i frågan. Problemet är att då försvinner sanningen i ordet "alla" i t.ex.Rom 5:18 - "...frikännande för alla människor" och i Fil 2:9-11 -"...i himlen och på jorden och under jorden". Enligt Jesu ord blir konsekvensen av vår traditionella syn att "ni förkunnar  fädernas stadgar och gör Guds ord om intet." Gud verkar alltså vara betydligt bättre än sitt rykte och Hans plan enligt Efesierbrevet 1:10 är att "...innefatta allt i Kristus, allt i himmelen och på jorden."

"Helvetet" innebär inte en ändlös pina.

Hebreiskans olam i likhet med grekiskans aion borde överhuvudtaget inte föra tankarna till ändlös tid. Isf var t.ex. Jona i fiskens buk i evighet! I Rom står om den evige Guden, ett äldre uttryck; tidsåldrarnas Gud var rätt adekvat. Han är nämligen Herre över vår tidsbundna tillvaro. Själv står Han utanför tiden på samma sätt som en måttstock som står över och utanför mätobjektet.

Det finns i Bibelns samlade budskap om "efter detta" ingen egentlig anledning att dra någon som helst slutsats att någon alls ska pinas i ändlös tillvaro. Mänskligheten också att stå utanför tiden till slut när Han blir allt i alla - och ska "innefatta allt i Kristus", vår rumtid kommer att upphöra att gälla och "allting är Honom underlagt".

Även den "himmelska" juridiken skiljer på hämnd och rehabilitering, "alla ska renas med eld". Vi som är "utvalda före världens begynnelse" är det inte i första hand för vår egen skull utan för att vara till välsignelse, liksom Abraham, Josef, Moses....Vi blir uppryckta som en "förstlingsfrukt", sedan kommer de andra, "i sin ordning". 

Att hålla fast vid att vår rättfärdige Gud ens passivt skulle  medverka - se på, när vi med våra bristfälliga beslutsunderlag fattar våra dåliga beslut - till att en stor del(majoritet?) av mänskligheten skulle hamna i omätlig plåga för evärdlig tid är i sig en faktisk hädelse även om den inte är menad så. Det betyder att Han inte skulle vara vare sig kärleksfull, rättfärdig eller rättvis. Vi kommer verkligen att (be-)dömas efter våra gärningar till kolasis=rening "såsom genom eld".

Kolasis, det ord i grekiskan som översatts till "straff", t.ex. i Matteus 25:46 - "Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."
syftar initialt till tuktan av träd, alltså en uppgradering av objektet ifråga och inte till hämnd och vedergällning som alltså Jesus tog på sig, för hela världen, "först och främst för den som tror". 
Denna vers, Matteus 25:46. borde hellre skrivas : 
"Och dessa skall gå bort till eonisk rening, men de rättfärdiga till eoniskt liv." När eonerna har avslutats, när "ingen tid ska vara mer", blir Gud "allt i alla".

Enbart i Matteus frågar Jesus efter vad vi tror "vad rätt är" flera ggr! Guds uppmaning:"Kom låt oss gå tillrätta med varandra!" finns i GT.

Helvetesteologin innebär att Adams fall skulle ha större konsekvens än Jesu försoning. Ingen vågar tillstå detta men detta är en ofrånkomlig konsekvens av övertron på människans fria vilja. Det går lätt att hitta verser som höjer Guds vilja över människans, t.ex. 

*Rom 10:20 "Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig."

*Ef 2:8-9 "Ty av nåden ären I frälsta genom tro -- och det icke av eder själva, Guds gåva är det -- icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig."

*Rom 11:32 "Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla."

Kan jag med mina rader så ett litet frö för att öka medvetenheten om översättningsproblemen angående orden olam, aion, aionous, kolasis, malista och koncepten "fri vilja" och utkorelse så är jag bara tacksam. Gud äger oss och Han har betalat priset och har alltså rätt till fullständig tillgång till paradiset för vår räkning. För min egen privata del brukar jag bära hem de varor jag betalt för.

Denna "Kristna Universalism" är mer biblisk än alternativet och under de första århundradena var den dominerande men framåt Augustinus tid blev den bortmotad men även han tillstod att många kristna "som erkände Bibeln som Guds ord" omfattade alltings återupprättelse som den urkristna läran och den deklareras så ofta i Paulus skrifter att intrycket blirr att den är en grundbult för honom.

"Se Guds lamm som borttager världens synd!" 

Går det att missförstå/"nedförklara" Rom 5:18 med sitt ord "FRIKÄNNANDE"? Varför vill man/ngn det? Är man inte fast i "fädernas stadgar" då - i vår olycksaliga tradition om ett "ändlöst helvete"?

När uppfanns helvetet när inte GT uppvisar något begrepp som ens snuddar vid tanken? Inte någonstans i GT:s grundtext varnas för något i den stilen! Troligen av den anledningen att det inte finns! Varför varnar aldrig Paulus för oändlig pina utan för en "eonisk"/tidsbunden rening som i det enskilda fallet, för all del, kan upplevas som "ett rent helvete"!

Det GLADA budskapet är (naturligtvis) att Bibeln går att tro på utan att klassa ner härliga bibelutsagor som någon sorts poetiska överdrifter!
Varför förneka att en lära som innebär att de flesta skulle hamna i ett aldrig upphörande lidande är omöjlig att hävda som "det glada budskapet".

 Trodde jag på det skulle jag hävda att ex.vis abort vore att rekommendera - Farao resp. Herodes gjorde småbarnen en evig tjänst; de slapp växa upp, falla i synd och därmed "gå evigt förlorade"!
Jag vet, jag tar i från tårna nu, men ta och nollställ er och tänk efter vad som är rimligt; "Varför låter ni inte edert hjärta avgöra vad rätt är!"

Vi ska "älska våra fiender" men inte skulle väl Gud göra det om helvetesideologin stämde? Hur är Gud? Långmodig, stor i mildhet, icke snar till att straffa, Hans nåd varar i oändlighet! Varför skulle jag inte VILJA tro detta? Är detta överdrifter? 

*Guds stora plan och vilja har underskattats och vår egen s.k. "fria vilja" har överskattats!

*Elden som aldrig släcks, maskarna som aldrig dör - det anges inte genom detta hur länge missdådarna ska vistas där. Evigt, ändlöst straff finns varken i GT eller NT som begrepp!

*Döden är den SISTA fienden - den andra döden, eller hur. Den första döden kan det ju inte vara. Och denna fiende är gjord omintet!

*Upp 21 beskriver dramatiken kring tusenårsriket och 1 Kor 15 handlar om det kosmiska dramats "slutliga" upplösning/fullkomning; Gud ska bli allt i alla! Då återstår LIVET, döden är ju undanröjd!

*Är Rom 5:18 sant eller falskt? Jag törs/vill/får/kan inte förminska Jesu försoningsgärning genom att läsa Bibeln genom de mörkfärgade glasögon som helvetesteologin, "den dubbla utgången" tillhandahåller!

*Kraften i Jesu död och uppståndelse är så stor att den motstått den nedsmutsning och depression HT orsakat. Kristendomen sprider sig över världen när människorna får en chans att lära känna/tro på Gud och den Han sänt, men i.st.f. att påskynda Hans tillkommelse så fördröjer vi den när vi förkunnar de outsägligt dystra - att de flesta av våra nära och kära, våra vänner och grannar skulle hamna i "helvetet".

*Tänk, känn efter, läs på med öppna ögon, lär känna Gud som Han är!

Det Gud VILL det är det Han GÖR och Han "vill att ALLA människor ska bli frälsta" men betyder det att Han enbart skulle ha  en from önskan? Hallå, hallå, min Gud är inte så´n!
-----------------------------------------------
Underskatta inte Guds vilja! 

*Jesaja 46:10 »Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och ALLT vad jag vill, det gör jag.»

"Helvetets" begränsning

I GT finns överhuvudtaget inte konceptet med ändlösa straff, inte heller Jesus talade i de termerna utan "...till sista skärven" och "...straffas med många slag." inte ett oändligt antal! Lägg särskilt märke till att straffsatserna i Mose lag var av den natur som anges med "öga för öga" och "tand för tand" i motsats till den rådande traditionens föreställning om att Gud  på något sätt skulle medverka till domslut med oändliga straff för ändliga ogärningar.

Juridik handlar om straffsatser/straffvärde/"hämnd" men också om rehabilitering/rening/återlösning och om återställelse och då är det fantastiskt att omfatta tanken att Jesus redan betalat straffet, tagit hämnden på sej. Sen att återställelsen av och reningen från ALLT som synden ställt till med tydligt står angivet i Bibeln är en tröstande tanke. Rom 5:18 och 1 Kor 15:22 och 1 Tim 2:1-5. 

Ett ändlöst helvete finns egentligen inte i grundtexten utan har halkat in via hedniska religioner bland dom nyomvända i antiken. Sen när romarriket gjorde kristendomen till statsreligion passade helvetestron in som ett maktmedel.

Men att Gud som god=rättfärdig skulle döma likadant för små som stora brott är orimligt. Samma sak med uppmaningen att "...föröken eder och uppfyll jorden!" när Han då skulle veta att de flesta skulle lida för oändlig tid? En missfärgning av Guds sinnelag utan dess like!

Men en reningens eld blir det fråga om, olika för skilda förseelser och sinnelag. Men till slut blir Gud "allt i alla" och alla tungor kommer att uppriktigt prisa Gud och alla kommer att i entusiasm böja knä inför Honom.

Paulus nämner helvetet/dödsriket en gång i 1 Kor 15:55 (för att visa dess övervunna status!) men ordet helvete som egentligen kommer från fornnordisk mytologi är på väg att försvinna ur översättningarna och med all rätt!

Sammanfattningsvis så räcker Jesus till, Hans försoning gäller alla, hela skapelsen - Gud är ingen förlorare: "Gud vill att alla människor ska bli frälsta" och vad Gud vill det gör Han i enlighet med Ef 1:11

 "I honom ... som verkar allting efter sin egen viljas råd."

och Jes 46:10 och 11.

"Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag"..."Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket."

Vår tradition förminskar Guds vilja men också Hans förmåga att både planera enligt sin vilja och sedan förverkliga planen, inte sant?

Människans vilja är baserat på osäker "input" och våra beslut på ofta väldigt svagt beslutsunderlag. Gud känner oss och vet att vi "är stoft" och Hans plan är som följer:"...att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv,

10 om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden" (Ef 1:9-10

Vi får nog arbeta för att sprida ljus över vad Bibelns ord faktiskt innebär här; att Guds vilja är av större vikt för Hans plan än vad vår egen så illa hanterade viljekraft ger som utslag!

Romarbrevet 9:16 Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. 

Vi som är pånyttfödda och, liksom Abraham och många andra, utvalda till välsignelse är "förstlingsfrukten", sen kommer så småningom, efter en mer eller mindre jobbig reningsprocedur, alla andra till himlen.

Vår utvaldhet liknar på flera sätt en vald politikers; det är väldigt ofta påfrestande att ta ansvar för andras livsituationer och för deras välbefinnande men uppdraget gäller för den kristne att vara "jordens salt" i en föruttnelse som sträcker sej in på alla livets områden. Egentligen är det svårt att föreställa sej att någon annan än den som har kristliga grundvärderingar skulle riskera sin egen arbets- och livsbetingelse för någon annans skull.