Förtroende för Gud.(Publ. i DAGEN 20150612)

Vi behöver upprätta förtroendet för Gud!

Jesu varningar för att bedriva ondska gäller alltjämt

Likt andra helvetestroende är Sven D. övertygad om att både Jesus och Paulus talar om ändlösa, eviga straff (Dagen 5/6). Men det gör de inte utan om tidsåldriga, eoniska samt rehabiliterande reningsprocedurer. Gud representeras av eld i hela Skriften och det ord som översatts till förgås – kolasis – handlar ursprungligen om tuktan av fruktträd, alltså något konstruktivt. Den passage (Matteus 25:46) som citeras mest som stöd för Sven Degerfeldts teologi borde ha översatts så här: ”Och dessa ska gå bort till tidsåldrig tuktan, men de rättfärdiga till tidsåldrigt liv.” Detta gjorde Helge Åkesson som hade möjlighet att dagligdags läsa Bibeln på grundspråken.

Glöm inte att Paulus fick nåd att se längre än det som Uppenbarelseboken behandlar. Efter ”tidernas fullbordan”, tidsåldrarnas slut, kommer Gud att ”innefatta allt i Kristus” (Ef 1:9-11, min kursivering) vare sig vi tror på det eller inte!

Det finns ingen anledning att enbart tro på första halvan av Rom 5:18 men inte på den andra när det står ”alla människor” i båda fallen. Det här behöver ingen kreativ tolkning och dessutom står det lite senare att nåden överflödar desto mer än synden, inte desto mindre!

Har människans illa informerade beslutskapacitet (läs vilja!) en högre status än Guds egen vilket helvetestron automatiskt gör gällande? Den klassar effektivt en mängd väsentliga verser som poetiska överdrifter och tvingar läsaren till halsbrytande omtolkningar av klartexten.

I Upp 1:17 står det att ”någon som liknade en människoson” sa: ”Frukta icke … jag har nycklarna till döden och dödsriket.” Han, Jesus, kommer att använda nycklarna till befrielse, var så säker!

De flesta av alla mina fina kristna vänner verkar inte tro på Svens tes, de har nämligen satt barn till världen trots de fruktansvärda odds som skulle gälla om han hade rätt. De förefaller inte att på allvar tro att Gud som är såväl god som rättfärdig skulle komma med uppmaningen ”föröken eder och uppfyll jorden!” i full vetskap om att de flesta skulle komma att lida i oändlig tid. Vi kan lugnt låta vårt ”inre döma vad rätt är”. Jesus frågade varför man inte gjorde just detta!

Jesu varningar för att bedriva ondska gäller alltjämt, för både IS-anhängare (!) och andra men att konsekvenserna skulle bli ändlösa är direkt bibelstridigt och att antyda att Gud skulle förlora ens i mindre utsträckning är för mig närmast otillständigt.

Mitt ärende är, kort uttryckt, att i möjlig mån upprätta förtroendet för Gud, vår Fader. Man skulle verkligen önska att Paulus uppmaning till Timoteus skulle börja följas i alla våra kyrkor; ”...vi har satt vårt hopp till Gud, som ger liv och är Frälsaren för alla människor, först och främst för de troende. Detta skall du inskärpa och lära ut” (1 Tim 4:10-11, min kursivering).

Jesu försoningsverk är totalomfattande (i DAGEN 20150521)

Till min stora glädje fick jag ett par alster införda i tidningen DAGEN. Här kommer det första från 20150521. Efter det kom ett debattinlägg som jag inte blev helt klok på, dvs om vederbörande sa till eller ifrån - bu eller bä. Den femte eller sjätte juni skrev Sven D ett genmäle där han ville klassa "kristen universalism" som orimlig vilket gav mej tillfälle att komplettera med ytterligare något argument vilket infördes 20150612.

Sen blev det tyst vilket jag inte riktigt kan begripa . Min målsättning var iaf att i möjligaste mån smula sönder de vanligaste argumenten för ddu-läran(den dubbla utgången) och visa att den inte innehåller några substanser överhuvudtaget som skulle göra den till det tvingande alternativet!  

Beror tystnaden på att man föreställer sej att en kristen måste låtsas tro på ddu och absolut aldrig erkänna sin "otro"? Eller, tjusiga tanke, har jag varit så övertygande att man kollektivt har lagt sej platt? Att alltihop skulle vara helt likgiltigt går inte att förstå enligt mej...

----

Jesu försoningsverk är 

totalomfattande

Evangeliet är faktiskt glatt och pekar mot en total seger

Har vi möjligen hamnat snett i vår teologi när pastorer och teologer inte känner sig säkra på vilka som ”kommer in i himlen”? Efter åratals funderingar i ämnet kan jag inte annat än dra slutsatsen att Jesu försoningsverk är totalomfattande. Om inte så får vi faktiskt kasta väldigt många bibeltexter på ”historiens skräphög”. 

I Efesierbrevets första kapitel (1:9-11) står det att Gud har låtit  oss  få  veta  sin ”plan som skulle g­enomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus.”

Begrep verkligen inte Paulus hur ordet allt skulle uppfattas både i denna vers och i till exempel Rom 5:18: ”Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla männi­skor lett till en frikännande dom som leder till liv.” Det står ”alla människor” både när det gäller Adams syndafall i början av versen och i slutet där det syftas på Jesu försoning. I vår tradition tror vi bara på början av versen...

Har vi möjligen övervärderat människans så kallade fria vilja på bekostnad av Guds - ”... Honom som utför allt efter sin viljas beslut” (Ef 1:11)? Ingen med en allvarligt reflekterad mänsklig erfarenhet kan väl omfatta idén om människans fria vilja.

Alla dessa fasansfulla öden i Syrien, Afrika och i Medelhavet talar tydligt om något helt annat. I Rom 9:16 står det: ”Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.” 

Vem syftar följande på: ”Han har gjort alla till olydnadens fångar för att sedan förbarma sig över alla”? Vi får nog finna oss i att leva i Guds stora och dramatiska berättelse som enligt Paulus kommer att få ett lyckligt slut då Gud ska bli ”allt i alla”. (1 Kor 15:22-28) 

Inom tämligen trånga ramar har vi ”fria” val men världens och människans slutliga öde bestäms av Guds vilja och genom att Han ”innefattar allt i Kristus.” I annat fall har Hans plan fallerat, eller hur?

I Jesaja 46:10–11 säger Han själv ”... allt vad jag vill kommer jag att göra.” Det Han vill är exakt vad Han gör! En av konsekvenserna av dessa bibelställen är också att den kända meningen i 1 Tim 2:4 (”... Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta ...”) får en djupare innebörd och kommer att besannas när Jesus, när Han blir upphöjd, enligt egen utsaga kommer att ”dra alla ” till sig! (Det grekiska ordet betyder slita!)

Ingen av dessa citerade verser verkar platsa i vår tradition och då kan jag inte annat än hänvisa till Jesus själv då Han utbrister i Markus 7:13: ”Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare.”

Vi får nog lov att böja oss i så mycket ödmjukhet vi kan uppbringa och medge att vi underskattat omfattningen av Guds försoning genom Jesus Kristus. Evangeliet är faktiskt glatt och pekar mot en total seger, eller hur?

Vad tror vi om Gud egentligen?

Vad tror vi om Gud egentligen?

 Att antyda att Gud skulle förlora ens i mindre utsträckning är för mej närmast otillständigt och mitt ärende är, kort uttryckt, att i möjlig mån upprätta förtroendet för Gud, vår Fader. Att i en diskussion inte beröra de väsentliga bibelställen jag citerar är symptomatiskt och jag förundras över hur stark traditionens makt är över både emotion och tanke. Gud säger ju: "...ALLT vad Jag VILL det GÖR Jag." Kan vi då placera människans illa informerade beslutskapacitet (läs vilja!) i en högre kategori än Guds egen vilja och plan vilket helvetestron automatiskt gör? Den klassar effektivt en mängd väsentliga verser som poetiska överdrifter och tvingar läsaren till halsbrytande omtolkningar av klartexten (t.ex. ALLA och ALLT). Den får det att se ut som att Adams syndafall skulle ha väsentligt större inverkan på mänsklighetens öde än Jesu´försonings! Enligt min läsart står det att nåden överfödar "desto mer"! Inte desto mindre, eller hur?! 

I vår tradition är det svårt att förklara den gode Herdens bestämda intention att inte nöja sej med nittionio får av hundra. I själva verket är denna liknelse en viktig ingång till möjligheten att "lära känna Gud" som Han verkligen är!

Hur många procent av världens samlade population genom tiderna kommer till slut att befinna sej i himlen? Enligt helvetesmyten blir det ingen större andel men i herdeliknelsen anges hundra av hundra får (100%, eller hur?). Kan man bortse från det och i så fall varför? (Jämförelsen med får är viktig, vi människor är väldigt flockbenägna.) Blir vi tvungna att välja mellan tradition och Ordet hoppas jag innerligt att vi som kristna tar det senare alternativet. Det gjorde i alla fall Bereanerna i Apostlagärningarna 17:11 "...de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna, för att se om det förhölle sig såsom nu sades." 

 Ide´n om en fri vilja i fråga om döden och livet efter detta är ett onödigt och fåfängt försök att "förtydliga" budskapet och är i konflikt med t.ex. Rom 9:14-16; "Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande."

Guds tankar är "högre än våra tankar" och tillvaron är därför i många delar ett olösligt mysterium för oss, tidens fångar som vi är. Om man har en tro på att Gud i motsats till vanliga domare dömer till oändliga straff för "ändliga" brott och förseelser (är Gud rättfärdig i så fall?) blir det oundvikligt att uppfatta Paulus som "självmotsägare". Men Gud dömer "efter våra gärningar" och inte binärt schablonmässigt till himmel eller "evigt" helvete - Han dömer inte efter vår status. Ordet "aionous" är för det mesta felöversatt till evigt/ändlöst när det borde stå eoniskt eller tidsåldrigt. Så översatte t.ex. Helge Åkesson som hade möjlighet att dagligdags läsa Bibeln på grundspråken. 

Glöm inte att Paulus fick nåd att se längre än det som Uppenbarelseboken behandlar. Efter "tidernas fullbordan", tidsåldrarnas slut, kommer Gud att "innefatta ALLT i Kristus"(Ef 1:9-11) vare sej vi tror på det eller inte! Det finns heller ingen substantiell anledning att tro på första halvan av Rom 5:18 men inte på den andra; "...för ALLA människor en frikännande dom som leder till liv." ! Motsägelser hos Paulus försvinner när man upptäcker att ordet "evig" är felaktigt i snart sagt alla sammanhang. Gud kommer att segra över ondskan med 1-0 och redan i GT finns denna prognos utskriven! 

Tilläggas kan att "Guds rike är invärtes i eder" enligt min vän Jesus och ger därmed "de utvalda" ett uppdrag att förverkliga Herrens bön enligt uttrycket "...såsom i himlen så ock på jorden". De som gör gott blir tilldelade ett tidsåldrigt, eoniskt liv, de onda döms till tidsåldrig död men när (den andra!) döden, den sista fienden, är omintetgjord kommer den slutliga och kompletta segern vara förverkligad, helt enligt Guds plan.  "Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?" (1 Kor 15:55)

Jesu´ varningar för att bedriva ondska gäller alltjämt för både  IS-anhängare(!) och andra men att konsekvenserna skulle bli ändlösa är direkt bibelstridigt - och dessutom är den gode Herden, Jesu´ motsvarighet i sammanhanget, den som  "... har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat". (Lukas 19:10) Att vara och känna sej förlorad ser ut som en avgörande förutsättning här.

Min innerliga önskan är att Paulus´ uppmaning till Timoteus (1 Tim 4:10-11) skulle börja att följas i ALLA våra kyrkor;  "...vi har satt vårt hopp till Gud, som ger liv och är Frälsaren för ALLA människor, först och främst för de troende. Detta skall du inskärpa och lära ut."

Vem har intresse av att vi inte tror på Jesu´ försonings hela omfattning?

Har intresserat mej för detta ämne pga dess enorma och skadliga effekt på vår tillit och relation till Gud, Fadern och undrat över vad som skulle hindra att vi västerländska kristna skulle ha åtminstone något avvikande och rentav felaktigt i vår tradition. Andra kan ju!
 Gick i söndags i mässan i ett litet gravkapell och tittade särskilt igenom både den nicenska och den apostoliska trosbekännelsen och ingenstans hittade jag ens en antydan om att Gud skulle misslyckas med sin plan att "...innefatta ALLT i Kristus, ALLT i himlen och ALLT på jorden". (Ef 1:9)

I hela GT hittar jag ingen varning för ändlösa straff och när Adam blev ertappad var konsekvensen att han skulle dö. Samma sak upprepades vid syndafloden, inte ett ord om ändlös hopplöshet! Sodom och Gomorra utplånades men när Jesus omnämner dem så är det för att varna Tyrus och Sidon för ett hårdare domslut vilket naturligtvis innebär att domarna är avpassade till de begångna förseelserna, eller hur?

I Jes 46:10-11 citeras det Gud själv säger: "...ALLT vad jag vill det gör jag." Och vad Han vill med ALLA människor det har vi "fått reda på" (Ef 1:9). Han vill att "...ALLA människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen."

Hans fullkomliga vilja är, till slut; "i tidernas fullbordan", inte på något sätt underordnad vår mänskliga, ofullkomliga och illa underbyggda viljekraft Rom 9:16) utan då - när tidsåldrarna upphört - kommer ALLT skapat vara återlöst, -vunnet och innefattat i Kristus. Helvetestron är enbart ett "täckelse för ögonen" och, likt alla traditioner, märkligt seglivade.

Varför är teologerna så märkligt tysta i ämnet?

Definition eller lösning?

Är det , rent substantiellt sett, inte betänkligt att teologer allför ofta nöjer sej med ett ihärdigt etikettklistrande i.st.f. problemlösning? Med risk att jag själv känner mej träffad citerar jag en debattör i ett helt annat ämne: "...de som vet nå´t pratar inte och dom som inte vet pratar..." 

En bekant frågade sin pastor om detta med "eviga" straff och fick en i och för sej korrekt redogörelse för de vanliga, alternativa förklaringarna och de respektive etiketterna. Blev vederbörande klokare av detta? Möjligen mycket marginellt! 

I det teologiska skrået verkar det ha uppkommit en kollegial och mycket tyst och ohelig överenskommelse att ämnet är ett s.k. odium theologium. Man har, inte klart uttryckt men underförstått, kommit att betrakta de olika synsätten som likvärdiga och problemet i sej som olösligt. Den debatt som pågick härom året och dess snöpliga slut illustrerar denna hållning. Detta helt onödigtvis; "helvetets" relativa utsträckning är faktiskt en springande punkt som plötsligt gör klart att Gud faktiskt är en rättfärdig domare och samtidigt god.

 Varför detta röner motstånd från de flesta kristliga högsäten är närmast att betrakta som ett indirekt djävulens verk a´la CS Lewis´"Från helvetets brevskola" - Hin Håle förvränger gärna, i brist på mer brutala alternativ. synen på för övrigt rättrogna människor och när han på detta sätt kan underminera deras förtroliga förhållande till Gud mår han extra "gott".

I Hell Under Fire skriver Daniel Block. professor i systematisk teologi vid Westminster Theological Seminary: "Den traditionella doktrinen om helvetet bär odium theologiums signum - dess försvarare är  till synes fåtaliga".

 Oavsett detta fortsätter läran att terrorisera miljontals kristna och hotar att ödelägga deras möjlighet till en innerlig relation och tillit till Gud genom Jesus Kristus, vilket för varje kristen är kärnan i "det glada budskapet" på det personliga planet!