Är det , rent substantiellt sett, inte betänkligt att teologer allför ofta nöjer sej med ett ihärdigt etikettklistrande i.st.f. problemlösning? Med risk att jag själv känner mej träffad citerar jag en debattör i ett helt annat ämne: "...de som vet nå´t pratar inte och dom som inte vet pratar..."
En bekant frågade sin pastor om detta med "eviga" straff och fick en i och för sej korrekt redogörelse för de vanliga, alternativa förklaringarna och de respektive etiketterna. Blev vederbörande klokare av detta? Möjligen mycket marginellt!
I det teologiska skrået verkar det ha uppkommit en kollegial och mycket tyst och ohelig överenskommelse att ämnet är ett s.k. odium theologium. Man har, inte klart uttryckt men underförstått, kommit att betrakta de olika synsätten som likvärdiga och problemet i sej som olösligt. Den debatt som pågick härom året och dess snöpliga slut illustrerar denna hållning. Detta helt onödigtvis; "helvetets" relativa utsträckning är faktiskt en springande punkt som plötsligt gör klart att Gud faktiskt är en rättfärdig domare och samtidigt god.
Varför detta röner motstånd från de flesta kristliga högsäten är närmast att betrakta som ett indirekt djävulens verk a´la CS Lewis´"Från helvetets brevskola" - Hin Håle förvränger gärna, i brist på mer brutala alternativ. synen på för övrigt rättrogna människor och när han på detta sätt kan underminera deras förtroliga förhållande till Gud mår han extra "gott".
I Hell Under Fire skriver Daniel Block. professor i systematisk teologi vid Westminster Theological Seminary: "Den traditionella doktrinen om helvetet bär odium theologiums signum - dess försvarare är till synes fåtaliga".
Oavsett detta fortsätter läran att terrorisera miljontals kristna och hotar att ödelägga deras möjlighet till en innerlig relation och tillit till Gud genom Jesus Kristus, vilket för varje kristen är kärnan i "det glada budskapet" på det personliga planet!
