Efter att ha läst Håkan Arenius´ ledarkrönika i Dagen 20140625 uppkommer dubbla känslor. Å ena sidan håller jag - och förhoppningsvis andra - fullständigt med honom t.ex. i denna hans slutsats:"...ingen hämnd kan någonsin fylla en avgrund av saknad och inget straff kan mätta bitterhet triggad av hämndbegär. Aldrig någonsin. I det ljuset blir vårt system för att döma och straffa problematiskt."
Särskilt i vår teologiska syn, vill jag tillägga!
Å andra sidan konstaterar jag alltså att följden av detta tänkande inom ramen för vår tradition om "de eviga straffen" blir att Desmond Tutu och Åke Arenius är betydligt mer "nåderika" och försonande till sin läggning och hållning än Gud Fader som ju, enligt "den dubbla utgången"(ddu) dömer till oändliga straff för ändliga och begränsade förseelser som till största delen begås p.g.a. alltför dåligt beslutsunderlag kombinerad med begränsad etisk kompetens - om det nu vore så att ddu tillhandahåller den "rätta tron" och inte missfärgar den istället.
Min fråga är alltså: "När behagade Gud att helt byta inställning till strafföreläggande?
Från att, enligt Mose lag, hålla fast vid en rimlighetsaspekt ang. förhållandet mellan brott och straff, t.ex. "öga för öga" resp. "tand för tand" - inte bägge ögon resp. alla tänder - skulle Gud nu, enligt ddu, helt ändrat sej; hädanefter blir det ändlösa straff om nu inte brottslingen ifråga skulle vilja - observera under helveteshot - plötsligt vilja få en tillit, en positiv relation till Gud, ett sannskyldigt psykologiskt mysterium!? När ska kristenheten vakna till och ta till sig vad Johannes Döparen utbrast?: "Se Guds Lamm som borttar världens synd!"
