tisdag 14 januari 2014

Rättvis dom eller dubbel utgång?




Läran om den dubbla utgången(ddu), antingen en salig himmel eller ett ändlöst helvet, medför i sin brist på nyanser:

*en djup svartsyn på tillvarons villkor,

*en vrångbild av Guds natur och en

*pessimistisk uppfattning om effekten av Jesu försoningsverk.

Dessutom är den, trots sin stadiga förankring i traditionen, inte förenlig med bibelns sammanfattade lära i ämnet och detta framstår tydligast i Paulus sammanhållna undervisning. Ddu-läran medför fler frågor att besvara än vad alternativet gör.

Att fått chansen att bli en pånyttfödd kristen innebär inte enbart att vara försonad med Gud utan också att få lära känna Honom, undan för undan. Detta fenomen; att få lära känna varann - i sig gemensamt för alla slags relationer, är en av de starkare grundbultarna i det kristna livet – att få upptäcka att Gud är ”stor i mildhet”, har stort tålamod med oss och inte är ”snar till att straffa”. Hans ”långmodighet” mot sitt eget trilskande och otrogna folk under ökenvandringarna är häpnadsväckande med tanke på Hans avståndstagande mot ondska och orenhet i alla former.

Alla "Jesusord" – ibland t.o.m. rödmarkerade – betraktas som tidlösa och vi använder oss av dem i andakten, i vårt liv men den s.k. ”dubbla utgången” är ett koncept som får oss att undvika den rimliga tolkningen av Jesu´ yttranden i t.ex. Lukas 15:47 ”…han skall bliva straffad med många slag” Där tar straffet slut liksom i 1 Kor 3:15 ”hans själ ska bli frälst, dock såsom genom eld…” .

Vad som anses gemensamt för de uttalanden Han gjorde är att de möjliggör och pekar mot tolkningar i alla tider. Ett uttalande som verkar ha uppfattats som helt tidsbundet (Jesus skulle i så fall enbart fällt yttrandet som en allmän och tämligen menlös kommentar om den samtida juridiken!?) är detta:

”…han ska inte slippa ut förrän han har betalt till sista skärven.”

Detta anger att all bestraffning är relaterad till brottets art och grad och har en begränsning - - ”sista skärven”.Ur min synvinkel innebär detta att tolkningen även bör syfta på de "eviga" straffen.

Ddu-tänkandet medger inte ett fördomsfritt studium av dessa och andra "besvärliga" skriftställen.

Att konsekvensen av synd som begränsad i tid eller omfattning skulle medföra en likgiltighet inför evighetens allvar är en felaktig slutsats. Vi varnar väl våra barn för brott och straff oavsett fängelsevistelsens längd eller böternas storleksordning, eller hur?
Har vår invanda läsart hindrat oss från ett förutsättningslöst studium av dessa texter?

Om vi fortsättningsvis ska kunna berömma oss av att sätta Ordet högre än traditionen resp. ”denna tidsålders väsende” får vi förslagsvis sätta den gängse synen på de ”eviga” straffen åt sidan och verkligen försöka inse vad Jesus ville säga; Hans försoningsgärning är större än vår tolkning – Guds frälsningsplan gäller hela skapelsen, alla folk och inte bara oss pånyttfödda som är "utvalda före världens begynnelse" och har ett uppdrag; t.ex. att vara "salt i föruttnelsen", vi får s.a.s. vara något av fyrar som visar mot "den sälla hamnen"

Hur stor andel av mänskligheten kommer att återfinnas i himlen?

Snart sagt varje kristen ryggar tillbaka inför frågan eftersom det samlade intrycket av läran om den dubbla utgången betyder att bara en mindre del skulle komma att finnas där; Jesus har försonat hela världen med Gud men ”verkningsgraden” skulle alltså bli förfärande låg!?

Gud/Kärleken skulle alltså ha uppmanat människan att ”…föröka sig och uppfylla jorden…” i full vetskap om att detta för det stora flertalet skulle medföra evigt lidande och utanförskap!?

Om vi nu följer uppmaningen som ligger bakom frågan -

"Varför låter ni inte ert inre säga er vad rätt är?"

- så kan vi lättare inse att nånting har blivit fel här och att just detta är problemet:

Översättarna har låtit sin redan cementerade världs- och Gudsbild färga tolkningen av de hebreiska respektive grekiska nyckelorden i större omfattning än vad vi har haft klart för oss.

Jesus sa en gång: ”Månne Människosonen finna tro på jorden när Han kommer!” Var detta med tanke på hur vi förvaltat och delvis förvrängt det från början glada budskapet till något gastkramande dystert och hopplöst för de flesta av våra nära och kära? Tron innebär tillit och en nära relation till Gud men ddu-läran gör detta mycket svårt. Gudsbilden blir i konsekvens av ddu så frånstötande och konfliktfylld att många, även varmt kristna, väjer inför denna logiks följder.

Ett ämne som undviks är det faktum att Jesus vid flera tillfällen diskuterade med, rentav läxade upp fariseérna, den tidens engagerade skriftlärda och teologiskt skolade just på grund av deras tendens att lägga sten på bördan – de hade inte lärt känna Guds sinnelag. Det är mycket viktigt att vi kristna inför varje inre vägval frågar oss om vi ställer oss på Guds/Jesus´ sida eller den dömandes. Är det inte varje kristens möjlighet, rentav plikt, att fråga sej i hur hög grad man intar en rimlig eller fariseistisk hållning i varje fråga?

Det är synnerligen svårt att internalisera ddu-konceptet och samtidigt förstå Joh 3:17 ” Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.” Om vi tänker bort den obibliska ddu-läran blir det lättare att se; Gud sände sin Son för att vinna en fullständig seger, att "bli ALLT i ALLA", uppsöka och vinna tillbaka 100 av 100 får!

Guds prioriteter blir då:

1. Återvinna ALLT som blev sjukt och fel. Detta är anledningen till Jesu människoblivande!

2. Att döma världen är en åtgärd som kommer i andra hand. Alla fruktansvärda orättvisor som drabbat de värnlösa och utfattiga måste helt enkelt leda till rättvisa och upprättande domar! Hur skulle vi annars kunna begripa bergspredikningarna? Jesus talade där till allmänheten, inte bara till sina utvalda; lärjungarna. Han lovade att de förorättade skulle få rättvisa! När då?


I ddu-konceptet ryms ingen bergspredikan - den stora allmänheten hamnar ju i ett evigt lidande som fortsättning på denna "jämmerdal". I alla fall protesterar mitt eget inre mot denna bokstavligen himmelskriande bibeltolkning!


Att Gud är kärlek - all kärlek medför definitionsmässigt att motparten kan uttrycka sin uppfattning i stort och smått - medför att Han låter oss ha en fri vilja till att åtminstone säga till eller ifrån vid en valsituation. Normala föräldrar agerar likadant - men ingriper när de ser att situationen kan bli en katastrof.

Vi kan lugnt omfatta tanken att Gud i mycket högre grad än oss har medkänsla: när vi kan gråta inför åsynen människors ondska kan vi tänka på Jesus när Han ofta ser oss som ”får utan herde”. Kom ihåg att Han skapade människan "till sin avbild" och att detta också innebär att, även Han, reagerar på ett empatiskt sätt men i högre grad!! Gud/Jesus är god! "Men Han är rättfärdig!" invänder någon.

Fel formulerat; Han är god och rättfärdig!
Det finns ingen motsättning där. När Han har dömt till differentierade reningsåtgärder "...alla ska saltas med eld" kommer ALLA att böja knä och lovsjunga Honom! "Hans nåd varar evinnerligen", eller gör den inte det?

Vi uppmanas i NT:s texter att leva ett lugnt och fridfullt liv men ddu-tänkandet ger oss knappast någon ro utan i stället stressas vi att försöka tro att alla människor har chansen att bli frälsta redan här på jorden fast vi med öppna sinnen inser att detta inte är fallet. Jesus  predikade för andarna i dödsriket och predikans definition innebär att den ger tro, "i kraft av Guds Ord". eller hur?

Evangeliet kommer att predikas ”för alla folk och tungomål” – inte nödvändigtvis för alla människor - och sedan kommer ändens tid. Vi pånyttfödda kristna har en särskild roll att spela i det gudomliga, kosmiska dramat. Vi är ”utvalda från världens begynnelse…” och sedan ska vi regera med änglar. Över vilka då om det, enligt ddu, blir rätt få kategorier - och individer - i livet efter detta?
Det kan med fog hävdas att läran om den dubbla utgången har lagt en svart filt över teologin om de utvaldas roll både i himmel och på jord men även över sanningarna om storheten i försoningen med Gud.

Bakgrunden till att ddu fått så stort fäste är troligen att man:

* för det första inte velat medverka till att invagga människan i en förmodat falsk säkerhet utan istället ”förbättrat” och ”tydliggjort” budskapet både här och där och

* för det andra omedvetet antagit utgångspunkten att det troligen är enklare att skrämma folk till himlen än att locka. Lägg märke till att de första kristna inte hade gjort budskapet svart-vitt ännu, det kom något hundratal senare när kristendomen blev "romersk"!

Att just locka och motivera till tro på himmelsk rättvisa, gudomlig kärlek och oändlig frid är naturligtvis det som är förenligt såväl med det glada budskapet/evangeliet som med Guds sinnelag och Hans intentioner med hela skapelsen. Men – hur egendomligt det än verkar inom ddu-kontexten – alla är inte utvalda att i denna värld vara eller bli pånyttfödda kristna men deras tid kommer senare, Gud ska ju "innefatta allt i Kristus".

Var och en av oss känner personer som verkar vara fullständigt immuna mot det kristna budskapet och alltså aldrig ställts inför något val. Vi lever i våra skilda roller som medspelare i Guds drama och vi kan lita på att finalen blir en ”happy end” då Gud ska bli ”allt i alla”!

Gud har en större och härligare plan för Hans älskade värld (Joh 3:16-17) än vad den dubbla utgången ger vid handen!

”Bokstaven dödar men Anden gör levande” och att bibelcitera utan att i förväg ”lära känna Gud” och Hans sinnelag är förödande till sitt resultat. Hur många tänkare, inte minst ungdomar, har i besvikelse och förfäran vänt sig bort från det förment kristna budskapet vid presentationen av den dubbla utgången som den enda tänkbara synen på evigheten, alltså att kristna med förhärdade, eller åtminstone avtrubbade hjärtan skulle kunna vara saliga i sin himmel och detta med full vetskap om att de allra flesta av deras nära och kära för evigt skulle vara portförbjudna och dessutom plågade förbi all mänsklig föreställning. (Detta var Ingemar Hedenius erfarenhet som drev honom till att bli en av Sveriges mest kända ateister.)

Vilka bibelord får man nu lov att undvika om man nu absolut inte kan tänka sig/vill att andra än exakt likasinnade ska få del av Jesu´ försoning? (Ja, jag ifrågasätter drivkrafterna bakom den dubbla utgången och dess historia, jfr fariseismen!)

Här kommer några exempel:

* en dag ska Gud bli ”allt i alla” 1 Kor 15:28

* ”alla knän ska böjas” Fil 2:5-11

* ”hans själ ska bli frälst, dock såsom genom eld…” 1 Kor 3:15

* ”betalt till sista skärven” Matteus 5:26

* samt alla ställen, t.ex. Joh 3:16, som bestämt anger att Jesus försonat hela skapelsen med Gud och att detta är Hans plan. Efesierbrevet 1:10 "...utför allt efter sin vilja och sitt beslut" anger tydligt att vad Gud gör är samma sak som Hans plan och vilja! I GT finns samma substans redovisad i t.ex. Jesaja 46:10
"...Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra" För säkerhets skull förtydligas detta i nästa vers: "
Vad jag har talat, det låter jag ske, vad jag har beslutat, det sätter jag i verket".

Vad händer om vi sätter  denna insikt i relation med att "Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen"? Större glädje troligen - Gud är inte så tokig när allt kommer omkring!

Ordet "förgås"(apollumi) är förresten en tvivelaktig översättning och borde inte ens antyda utplånelse och ändlöshet utan ett temporärt undanhållande av "wellbeing" - i reningssyfte.
Lukas 19:10 "Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat." Här översätts ordet "apollumi" till "förlorat" och blir en förutsättning för frälsning! Jfr med Gud "har gjort alla till olydnadens fångar för att sedan förbarma sig över alla."

I allt för hög grad har ordet "evig" resp. "evighet", som i grundtexten ofta anger kvalitet mer än kvantitet, fått motsvara tre - fyra olika ord i grekiskan. T.ex. i Efesierbrevets första tre kapitel har på de åtta ställen där aioun förkommer använts fem(5) olika ord, bl.a. värld(!) som ju inte anger tidsbegrepp överhuvudtaget! Grundtexten har här vantolkats för att passa in i den Guds- och världsbild översättarkollegiet redan omfattat.

Vi har, i likhet med engelskan, kvar ordet i snarlik skepnad: "eon" som anger en tidsrymd av obestämd längd men med en definitiv början och ett bestämt slut. Den hebreiska ekvivalenten "olam" används bl.a. i berättelsen om Jona. Han var i fiskens buk, inte i evighet utan endast under tre dygn. Sodoms fall varar i "olam" men Jesus nämner en upprättelse för stadens folk. Exemplen är många, både i GT och NT.

Jesus fastslog att ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” och denna väsentliga utsaga betyder att alla som till slut återfinns i härlighetens rike kommer att befinna sig där just på grund av Jesus´ död och uppståndelse. Vi är vanda vid att läsa satsen i en exkluderande betydelse, är det verkligen nödvändigt och varför skulle vi vilja uppfatta det så?

Alla knän ska böjas…” och ”alla tungor” ska lovsjunga! De grekiska orden anger frivillighet och i och med det uppfylls orden om tungans bekännelse som uttryck för frälsning, eller hur (Rom 10:9-10)?

Ddu-läran medför att Guds vilja - att alla människor ska bli frälsta - inte har någon särskilt stor verkan(!) utan enbart  blir en sorts from önskan, en sorts poetisk överdrift men även att Jesu bön på korset:-”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra!” klingar ohörd i Guds sinne!? Denna bön har kristna ofta haft anledning att instämma i, kanske också här, på grund av vår försummelse att inte genomskåda orimliga tolkningar av Ordet?

Får till slut lov att citera någon i debatten: -”Om nu Gud vill inkludera någon fler i sin försoning, ska vi då protestera?” Det kan också tilläggas att en mångårig bibellärare inom pingströrelsen, Alf Lindberg, i en av sina böcker; "Människans väg" noggrant skärskådat detta ämne i Bibelns ljus och kommit till en liknande slutsats.
Låt oss med förenade krafter verka för att den förvrängning av evangeliet som "den dubbla utgången" innebär bleknar bort i ljuset av Guds ansikte och avsikt som framträder när man närmare skärskådar Bibelns samlade budskap!